Det handlar om perspektiv

Från vilket håll man tittar. Eller kommer. Om du kommer norrifrån på E 22:an och kör förbi Kalmar på väg söderut är det lätt att tro att Kalmar är det du ser längs vägen. Ståtliga Guldfågeln Arena, ja visst, men utöver det är det trista, gråa höghus, dikesren, bensinmackar och en koloss till Scandichotell. Ibland har jag tänkt att den viktigaste politiska gärningen borde vara att göra om infarten till Kalmar. Och se till att man anländer till staden längs havet. Vem skulle kunna motstå Kalmar då?

Text: Henrik Rydström | Foto: Karl Nordlund

Det handlar om perspektiv. Från vilket håll man tittar. Eller kommer. Och tittar vi på Kalmar från den norra delan av E 22:an fortsätter man vidare. Men en gång i tiden kom man till Kalmar från havet. Det var kanske därför som vi inte blev lämnade ifred. Och fick bygga en ordentlig fästning som snart blev till ett slott för att kunna freda oss från danskar som vill erövra Kalmar.

Och hur man värderar saker och ting beror också på perspektiv.

Från var man tittar och kommer.

När jag började på Fotbollsgymnasiet i Kalmar 1992 kunde kompisar från min hemby Listerby följa med upp när jag skulle bli lämnad av min pappa – bara för att få äta på McDonalds.

De åkte alltså 20 mil tur och retur för att få äta en Big Mac.

Det är det ingen som skulle göra i dag.

För McDonalds är inte längre något som bara tillhör större städer, men då fanns det ingen McD restaurang i hela Blekinge (numera finns det två McD-restauranger i Kalmar, vad det nu säger om utvecklingen?).

Det handlar om perspektiv. Från vilket håll man tittar.

Och när jag tittade från Listerby var Kalmar en storstad. Något som lockade, men också skrämde.

Nu åker jag och jobbar i Stockholm, jag känner storstadens hets, puls och liv, jag rycks med av utbudet, möjligheterna och jag tänker att det vore fantastiskt att ha allt det där också i Kalmar och när jag kommer hem igen ser jag hur lugnt, hur stilla det är här.

Den 16-åriga Henrik såg storstaden Kalmar, den 38-åriga Henrik ser den lilla staden och jag tycker om den lilla staden.

Det finns en stolthet över staden vi bor i och det Kalmar jag flyttade till 1992 har fått en ny skepnad, en annan atmosfär och det må finnas en anda av att ”det gaur inte”, men till skillnad från många andra städer erkänner vi att den finns hos oss. Därmed gör vi något åt den.

Och för att vara en stad som säger att det inte går är det många saker som faktiskt går i Kalmar.

Vi gör mycket av lite.

Och om du svänger av så att du tar Ölandsleden in mot stan har du snart Ängö till vänster och ett skimrande Malmfjärden till höger och det är hav och himmel och bedårande vackert och du får inte nog.

Här kan man stanna.